Johan Glans. Foto: Robert Eldrim
Johan Glans. Foto: Robert Eldrim
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

I stället för skratt - analys

Johan Glans om att vara yrkesskadad, få klagobrev och se skräckfilmer


PERSONLIGT

Namn: Johan Glans.

Ålder: 43 år.

Bor: Stockholm, växte upp i Eslöv.

Gör: Komiker.

Familj: Hustru Sara och två döttrar, 9 och 6 år.

Aktuell: Med showen "World tour of the world". Återupptas på Malmö Live i höst efter att Johan Glans varit i Los Angeles och spelat in en ny säsong av tv-serien "Swedish Dicks" med Peter Stormare.

Dolda talanger: Kan rabbla hela Sveriges kungalängd. Inte på grund av tvångsbeteende, utan för att han "tycker att det är roligt".

SKÅNE. Sedan 1994 har han varit rolig på scen, och, påpekar han, blivit yrkesskadad.

– Jag kan skratta om en kompis berättar något roligt, men om ett proffs gör det står jag bara och nickar och analyserar, säger Johan Glans.

Lokaltidningen får en pratstund med Johan Glans mellan föreställningarna på Malmö Live av hans slutsålda "World tour of the world".

När du träffar folk du inte känner, känner du då själv att du förväntas vara rolig?– Ja, det gör jag nog. Eller snarare, jag försöker vara trevlig. Det viktiga för mig är att inte vara otrevlig.

Tycker du själv att du är rolig? Eller känner du ibland, "Hm, var det jag sa verkligen så roligt?"

– Jo, jag tycker väl att jag är rolig, annars hade jag inte jobbat med detta halva livet.

Jag tycker också att du är rolig, men tänkte mest på att vissa komiker egentligen bara behöver visa sig för att folk ska börja fnittra. Jag tycker att du är en sådan.

– Vissa har det bara. Om jag har det är det ju bra. Många kan vara jätteroliga på en fest, stämningen är hög och de är i form. Tricket med att vara stå-uppare är att du ska vara rolig exakt klockan 18 en torsdagskväll.

Professionalism?

– Exakt.

På tal om det: om något riktigt jobbigt hänt dig privat och du direkt efteråt ska upp på scen och vara rolig – hur löser du det?

– Som tur är har det inte hänt några katastrofer än. Åtminstone inte som jag känt till när jag gått upp på scen – men jag kan berätta att när jag hade premiär på "World tour of the world" på Cirkus i Stockholm i november förra året, så hade min mormor gått bort tidigare samma kväll. Men mamma och pappa berättade det inte för mig förrän dagen efter. Mormor hade varit sjuk länge, men det hade naturligtvis varit svårt för mig att gå på scen om jag vetat att hon just gått bort.

Gjorde dina föräldrar rätt?

– Jag tycker det. Hade jag fått beskedet direkt så hade jag varit inmålad i ett hörn. 1500 personer hade betalt biljett och satt och väntade på mig. Det hade varit svårt att ställa in. Turnén och allt runt omkring är en enorm apparat.

Har det hänt att du skämtat om någon eller något och sedan ångrat dig?

– Ja, i Parlamentet (tv-program, reds.anm.). Det handlar ju om aktuella nyheter och ämnen, mycket politik, och man gör allt för att få ett skratt. Man hetsas av publiken.

Vad har du sagt då som du ångrat?

– Det är ju inget jag vill upprepa nu. Då vore jag ju ganska dum.

Har du någon regel om vad du inte kan skämta om?

– Jag vill inte såra folk i onödan. Sedan kan ju människor ta illa vid sig utan att man menar det. Jag sa en gång att om jag skämtar om religion eller handikapp så kommer det alltid klagobrev. Men, tillade jag, förutom när det gäller dyslektiker, för de drar sig för att skriva klagobrev. Men det stämde inte, visade det sig, för jag fick klagobrev från dyslektiker också.

Vad skrattar du själv åt?

– Kompisar och familj. Jag är yrkesskadad – när jag ser proffs har jag svårt för att stänga av analysdelen. Första gångerna jag såg stå-upp skrattade jag mycket, men när jag tycker att någon är bra numera så nickar jag bara och uppskattar kvaliteten. Däremot kan jag som sagt skratta mycket när kompisar berättar något.

Angående humor – vissa saker känns väldigt daterade, tycker jag, som "Snuten i Hollywood". Andra känns tidlösa, som "Pang i bygget". Håller du med?

– Ja, "Pang i bygget" är också en favorit för mig. Den känns tidlös.

– Jag har tittat på gamla klipp från "Släng dig i brunnen" (tv-sänd svensk stå-upp under 1990-talet, reds.anm.) där jag varit med. Det var många skämt kring samhället som det såg ut då, och man måste nog vara en erfaren socionom för att idag förstå en del av de skämten.

Jag tänker mig skräckfilm som motsatsen till det du gör. Hur är din relation till skräckfilmer?

– Jag älskar skräckfilmer. Eller – jag hatar dem först, men älskar dem efteråt. "Varför gör jag så här mot mig själv?", tänker jag, jag mår ju inget vidare när jag är alldeles vettskrämd.

– Men skräck och komedi har faktiskt en del gemensamt. Båda genrerna vill åt tydliga reaktioner från publiken. Och när det gäller skräckfilmer, så finns skrattet även där, åtminstone för mig – jag brukar alltid skratta till lite efter att jag hoppat till av skräck och obehag.


Publicerad: 15. april 2017 10:00
¨

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få lokala nyheter
från Lokaltidningen Lommabladet

Startsidan just nu