Tony tecknar Magica De Hex.

Tony tecknar Magica De Hex. Foto: Fedja Jakupovic/Illustration: Tony Cronstam/Copyright: Disney

Skåningen: "Hedrande att få bidra till Disneys fantastiska universum"

Blev pushad av sin bildlärare

SKÅNE. Han är mest känd som skaparen av seriestripen om Elvis. Sedan februari är han även den enda i Sverige som tecknar Kalle Anka. Lokaltidningen har träffat en av landets främsta tecknare.

Av
Charlotte Angel

Tony Cronstam slog igenom 2000 med seriestripen Elvis i tidningen Metro. Läsarna tog snabbt in sköldpaddan Elvis i sina hjärtan. Framgångsreceptet visade sig vara igenkänningsfaktorn.

– Läsare som kom på signeringarna frågade om jag hade satt upp dolda kameror i deras hem. Och så var det ju. Jag tror det sitter runt 3 000 kameror i hem över hela Sverige.

Stoff hämtade Tony från vardagen. Dåvarande frun Maria kom efter ett tag att börja medförfatta.

– Att skriva med utgångspunkt ur ens egen vardag är både mer intressant och mer ekonomiskt, med historier som kommer till en istället för att behöva hittas på.

Nästa år firar Tony 30 år som Bamsetecknare. Det många kanske inte vet är att Elvis kom till som en karikatyr av Skalman.

– De första åren tyckte jag att det var rätt jobbigt att teckna Bamse, innan jag fått in stilen och kunde arbeta mer rutinerat. När jag tog pauser i arbetet hanterade jag frustrationen genom att teckna Bamse, Skalman och Skutt så osöta och ocharmiga jag kunde. En dag tecknade jag en Skalmankarikatyr som var så långt ifrån myspysiga Skalman att det enda som var intakt var hans hatt. Jag fastnade för den figuren.

Så föddes Elvis, men han fick vila i byrålådan till den dag då Tony kände att han ville göra något där han hade full kreativ kontroll.

– Jag började skriva manus för en stripserie. Jag ville arbeta med något som inte tog för lång tid att färdigställa, så en seriestripp som bara krävde tre-fyra rutor för att bli klar, var perfekt. Det är klart, sen krävdes det ytterligare tre-fyra rutor till för nästa. Och nästa igen, ad infinitum haha. Medan jag satt och funderade ut manus åt min nya figur och grubblade över hur han skulle se ut, hängde en skiss av den där ocharmiga sköldpaddan upptejpad över mitt ritbord och glodde på mig. Till slut glodde jag tillbaka och resten är historia.

Efter närmare 3 000 seriestrippar, 19 samlingsböcker och egen serietidning tog Elvis en paus 2014. Och enligt Tony är det just en paus och inget slut.

– Jag vet inte när Elvis kommer tillbaka, bara att han antagligen gör det. Jag har skrivit och tecknat en del nytt material, men det är mycket som måste stämma för att det ska kännas meningsfullt att dra igång det maskineriet igen. Inte för att det inte skulle vara kul, men det ligger väldigt mycket jobb och press bakom en daglig strip. Så kanske en fortsättning på Elvis, men inte nödvändigtvis i stripserieform. Hans liv kan berättas på många olika sätt.

Bamse, Elvis och nu Kalle Anka- men hur började tecknandet för Tony? När visste han att han var bra på det? Kanske när han som sjuåring i första klass sålde en teckning till en klasskamrat. Klasskamraterna flockades kring hans bänk, när han tecknade Don Martin figurer från serietidningen MAD.

– Jag fick en krona för den teckningen, vilket var granska bra pengar för mig på den tiden. Men att börja få uppmärksamhet som tecknare kan vara både bra och dåligt för en. Med ett arvode på en krona per teckning etablerat kände jag pressen att inte misslyckas, så jag riskerade inget genom att teckna nytt och obeprövat utan höll mig till säkra kort. Som Don Martin figurerna. Och då slutar man ju utvecklas. Så var det en tid innan jag repade mod och vågade börja ta risker i tecknandet igen.

Tonys mamma Ann Charlotte var även hon tecknare, en fantastisk sådan enligt Tony och även en stor förebild som både gav ris och ros i syfte att han skulle utvecklas som tecknare.

– Min mamma var nog ovanlig som förälder på det sättet, att hon inte berömde förbehållningslöst. Hon kunde absolut uppmuntra och berömma när hon såg något hon tyckte om, men hon gav också kritik. Bra kritik, sorten som utvecklar. Hon kunde säga saker som ”han måste sluta fingrarna kring äpplet, annars tappar han det”. När jag blev äldre tog hon med mig på kroki. Hon var fenomenal. En av de bästa tecknare jag mött.

En annan stor förebild och inspiratör i Tonys liv är tolvåriga dottern Ofelia.

– Hon är mycket bättre än vad jag var i hennes åldern. Hon tecknar, målar, skriver och animerar. Det är något magiskt livfullt över hennes grejer. När jag ser vad hon gör får jag själv lust att rita.

Tony Cronstam har inte gått på någon konst-eller tecknarskola utan är självlärd, däremot har han varit lärare på tecknarskolan i Malmö. Redan i gymnasiet frilansade han som reklamtecknare och senare blev han även frilanstecknare inom rollspelsbranschen. Vid 20-års ålder gick han från skräckinjagande barbarer till en betydligt mer harmlös karaktär - Bamse. Det var också här som Tony Cronstam blev utmanad i sitt tecknande, apropå min fråga om vad han upplever som svårast att teckna.

– Jag hade frilansat som rollspelsillustratör för Äventyrsspel ett tag när jag fick ett tips av en kompis att Bamse sökte tecknare. Piece of cake, tänkte jag, men att teckna Bamse var svårare än jag räknat med. Alla tecknare har saker de kan bli bättre på och såklart särskilt i början. Jag var van vid att arbeta med mycket detaljer och skuggor i mina bilder så tyckte jag att det var besvärligt att teckna något, maskerade jag det bara med lite krimskrams. När man arbetar i ett så avskalat manér som Bamse, har man inget att gömma sig bakom längre. Allt som är fel syns direkt. För min del var det både perspektiv och en del inom figurkonstruktion som jag behövde arbeta på.

Tony minns sin bildlärare Gunnar Thunberg, på Gullstrandskolan, som likt hans mamma pushade honom att öva på sina svagheter. Tonys älsklingsmotiv var barbarer men gjorde allt för att undvika att teckna deras fötter.

– Haha. Fötter var definitivt det jag gillade minst av allt att teckna, just eftersom jag inte tyckte jag var bra på det. Så jag skippade fötterna. När Gunnar frågade varför mina figurer inte hade fötter hade jag en alltid en förklaring. Det var alltifrån att de vadade i djup snö, det var dimmigt eller att de helt enkelt var stympade efter en strid. Jag hittade alltid en anledning till att slippa rita de där fötterna så varje gång jag visade upp mina bilder för Gunnar blev det ackompanjerat till en dåres försvarstal. Till slut orkade jag inte slingra mig mer utan satte mig ner en eftermiddag och lärde mig rita fötter. Tack Gunnar, för att du pressade mig. Världens bästa teckningslärare och en underbar människa. Alla som undrar hur man ska göra för att bli en bättre tecknare: rita det du helst inte ritar. För det är antagligen det du behöver öva mest på.

Sedan februari i år är du den enda svenska tecknare för Disneys Kalle Anka, hur blev du det?

– Att teckna för Disney, och i synnerhet teckna Kalle, är något jag alltid velat göra. Bucketlist-proportioner. Så när jag tog en paus med Elvis och plötsligt satt med tid över att göra något nytt tog jag kontakt med Egmont i Danmark, som arbetar med Disney. Dels av den anledningen och dels för att jag letade efter utmaningar. I vilket fall så presenterade jag mig och frågade om de var intresserade av att jag skrev och tecknade för dem. Efter det fick jag provteckna en serie, som tog mig genom nålsögat. Det var stort faktiskt. Kul. Och hedrande att få bidra till Disneys fantastiska universum och berättartradition.

Vilken är din favoritseriefigur?

– Kalle Anka. Och Magica De Hex! Kalle, för att jag känner igen mig när saker går åt helvete för honom och han får sina utbrott. Magica, för att hon är en intressant karaktär som genererar en speciell slags historier. Och hon har en elegans jag verkligen gillar, när hon tecknas rätt.

Tony berättar att han kan ha dagar med prestationsångest. Då plockar han fram klockan.

– Det har jag nästan alltid, och tvekar jag för mycket blir det inte bra. Har jag för mycket tid på mig att göra något slutar det alltid med att jag sitter och värderar vad jag gör istället för att skapa vidare. Så jag försöker pressa mig själv tidsmässigt så jag inte har så mycket tid över åt sådant Jag behöver deadlines för att få saker gjorda. Och gärna timme för timme när jag sitter med en seriesida. Eller till och med tiominutersintervaller.

Hur skulle du beskriva dig själv som person?

– Fruktansvärt ödmjuk. Kanske för ödmjuk, när jag tänker på det.

Vad gör du på din fritid?

– Min dotter Ofelia och min fru Suzanne är de jag hänger mest med. Vi kollar på film, spelar Puzzle Bobble och svär över spelets omöjliga level 72 eller gör något annat kul. Jag är en hemmaman.

Har du något spännande projekt på gång?

– Ja, men inget som jag kan berätta om just nu, säger Tony och skrattar. Men om man följer mig på Instagram blir man uppdaterad först av alla när det händer något. Jag lägger alltid upp där först.

Foto: Fedja Jakupovic

Publicerad 02 June 2019 12:23